Jag är glad över att du förstod mig till sist om varför jag ibland knappt säger något än håller en hemlighet för mig själv. Jag varken ville att du skulle lida tillsammans med mig för jag trodde aldrig att du skulle bryr dig om mig oavsett vad det är eller vad jag prata om. Du vet lite en del av mitt liv men inte den hemligheten som jag i många år har svårt att glömma och det gör smärtsam varje gång jag tänker på det. Jag var inte så öppen av mig när jag är med dig.. jag ville prata om dig om detta medan jag visste inte hur du skulle reagera eller om du orkade lyssnade på. När vi var ihop så oroa jag mig hela tiden och tänkte på vissa saker som jag inte borde tänka på det men jag hade helt fel om dig, verkligen. Jag trodde att du tyckte om någon annan än det var bara mig som du tyckte om mest av ditt hjärta. Du ville att jag skulle känna mig bekväm, trygg och värme hos dig medan jag saktade backade mig ur. Jag lovar dig om jag mår dålig eller något så är det dig jag ska prata med, lovar. Det känns nog bättre om jag får prata ut än hålla det inne i mig. Som sagt du kommer alltid att finnas i mitt hjärta vad du än är till mig. Och jag är glad över att vi träffades av ödet och jag lovar dig också att jag ska försöka slappna av mer och känna mig ännu tryggare hos dig.